sarabolay.blogg.se

Jag är jag och det kan ingen ändra på, lever nästan i en resväska som rullar dit jag känner för att åka, ung och naiv och tror stenhårt på att allting går och löser sig bara man vill. Just nu är jag bosatt i Göteborg, lever för dagen och festar för mycket. Men kul har jag. Frågan är om detta är ännu en ny hållplats jag bara stannar på, testar gräset och andas lite ny frisk spännande luft eller om detta är mer än en hållplats? Att jag ens tänker tanken är läskigt men kan detta vara där jag ska vara? Här jag är meant to be. Just nu och här i nuet är svaret JA.

Antingen så överlever man eller så överlever man inte.

Publicerad 2015-04-11 23:15:01 i Sassas fotografier,

Så mycket falskhet det finns här. Här i vår grymma värld. Antingen så överlever man eller så överlever man inte. Vet inte riktigt vad som är värst. Att leva i denna grymma värld eller att vara en fegis och rymma ifrån den. Nej, inget av de två är de värsta. De värsta är att leva i den men samtidigt blunda för den. Att låtsas som ingenting. 
 
Sanningen handlar om att vi alla är lite fega. Fega för att möta den. Fega för att acceptera den och speciellt att de är vi själva som gjort denna värld till vad den är och allting där till. Jag varnar redan nu om du inte kan läsa eller se sanningen svart på vitt så sluta läs nu. För jag tänker inte ljuga. Tänker inte eller försköna sanningen.
 
Ta det inte fel. Det finns alltid två sidor av allting. Inget är svart eller vitt. Det jag menar bara är att man ska va medveten om båda sidorna och viktigast av allt man ska acceptera dem. Inte bara båda sidorna av världen, utan även båda sidorna av sig själv. Sina rädslor. Inte springa ifrån dem.
 
Världens två sidor kan vi ta nån annan gång. Nu tar vi ens egna sidor. De sidor man springer ifrån för man är för feg för att helt enkelt bara face it. Stå mitt emot det eller värst av allt, acceptera det. Jag tror de mesta här i livet handlar om acceptans. Vi människor har så jävla svårt för att acceptera saker. De är så mycket enklare att strunta i det, eller fly iväg från det. 
 
Om någon är ledsen och gråter blir vi upprörda och ska trösta den människan, få den att sluta att gråta. Och om vi är den som är ledsen och gråter så ska vi inte tänka på det, inte prata om det. Sluta gråta. Göra allt för att inte va ledsen och gråta. Vad är det för fel på att gråta? Kan någon svara på det åt mig? Vad är det för fel på att vara ledsen?
 
Antingen så läser ni detta och tänker börja försvara er nu. Skriva något liknande med att "såklart man inte ska vara ledsen och såklart man ska trösta någon som är ledsen och få den glad igen" eller så stannar ni upp och tänker efter vad jag IGENTLIGEN menar och uppfattar mina ord rätt. 
 
För det jag verkligen menar är att det inte är farligt. Den sidan av oss själva är inte farlig om vi accepterar den. Accepterar att den finns där. Det är skillnad på att acceptera den eller att gräva ner sig i den. Såklart jag inte menar att när man blir ledsen och gråter så ska man vara ledsen i resten av sitt liv och gråta i resten av sitt liv. Såklart jag inte menar att om vi ser någon som är ledsen, ska vi bara gå förbi och inte trösta den människan.
 
Det handlar om acceptans och att det är okej. Jag ska förklara. Förut när jag var var några år mindre var jag expert på att fly mina känslor. Jag va expert på att mindre än en minut förvandla ledsa sara till en glad sara. Jag var expert på att stänga ute alla jobbiga tankar och känslor. Ni vet som mestandels av oss tonåringar är. Mamma eller Pappa knackar på vår dörr, ni vet de frågar om allt är okej och inte bara en gång. Utan de frågar och frågar till de leder till att man börjar skrika på dem att de ska lämna en ifred så blir man upprörd istället. 
 
Såklart att det är jobbigt att prata om jobbiga saker de är just därför de är jobbiga saker. Hur enkelt som helst är det ju att prata om sånt man tycker om att göra, roliga saker, saker som gör en glad. Resor, minnen, you name it. Som sagt så var jag iaf expert på att fly iväg från allt jobbigt. En orsak till det var såklart jag för var yngre då, visste inte så mycket och en del av många de känslorna var främmande för mig och allt som är främmande för människan är otryggt. Och vad är värre än att känna sig otrygg och ensam? Jag tror nämligen människans största rädsla är att bli ensam. 
 
Men då visste jag inte att man kunde göra en otrygg känsla till en trygg känsla. Om vi tänker vilka vi är trygga med så är de vanliga svaren de människor som står en nära, de människor vi känner. Ens familj. Ens bästa vänner etc. Och varför de? Jo för vi känner dem. Och de känner oss. Vi flyr inte iväg från dem. Vi är med dem, vi har lärt känna dem. Vi har accepterat dem. Vi har varit med dem mycket, de är en vana och vanor är något som gör oss människor trygga. Något vi alltid gör eller alltid har gjort. Vi är vana vid det. Vi vet hur man gör eller vilka de är. Vi känner de. Precis så det borde vara med känslor. 
 
Vi borde inte fly iväg från dem. Vi borde inte göra allt vi kan för att få bort dem. Vi borde acceptera dem. Vi borde lära känna dem. Lära känna de otrygga. Lära känna båda delarna av oss själva. För de är något som alltid hinner ikapp oss. 
 
Något som har fått mig att lära känna mig själv bättre och min andra halva är att resa mycket. Resa runt, själv eller med någon. En gamal eller en ny vän. Åka iväg i flera månader och jobbat, bott med olika människor jag träffat när jag rest utomlands. Människor jag känt och människor jag inte känt. De har varit det bästa och de jobbigast jag gjort. Jag har ringt hem till mamma och gråtit för jag varit rädd. Bott i ett annat land, bott med människor jag aldrig träffat förut. För jag varit rädd. För det varit en ny plats. För det varit nya människor. För det varit otryggt. Men jag har aldrig åkt hem för det. 
 
Hemma är det tryggt. Varför? Jo för där har jag alltid bott. Där är min familj. Jag känner dem. Mina barndomsvänner. Jag känner dem. Jag vet vart affären ligger. Jag vet vem jag ska ringa om något händer. Jag vet vart jag kan ta skydd. Jag hittar i hela stan. Jag känner stan. De är trygghet. För jag känner det. För jag bott där. 
 
Det är därför att jag gillar att resa. Det är därför jag tror jag är bosatt i göteborg. Jag kände knappt nån här. Jag hade inte min familj här. Jag hade inte heller några barndomsvänner här. Jag visste inte vart affärn låg och jag kunde inte hitta i stan. Jag kännde inte stan. Det var otryggt. 
 
De är fortfarande inte lika tryggt som hemma i uppsala här men det är tryggare nu. Jag känner folk här nu. Jag har vänner här nu. Jag vet vart affären ligger och jag hittar någorlunda i stan. Jag känner stan lite. De är lite tryggare nu. Förstår ni lite vad jag försöker komma fram till? Vi skapar tryggheten själv. Man kan skapa trygghet. Ju mer trygghet man skapar ju tryggare blir man. 
 
Man tror och även jag trodde förut att man är som tryggast när man är där man är trygg och inte åker tillo något nytt ställe. Inte åker till en ny stad. Inte skaffar nya vänner, samtidigt som man har kvar de andra såklart. Inte flyttar till ett annat land eller lär känna nya människor. Jag trodde trygghet var att alltid va me de man alltid varit, göra de man alltid gjort, bo där man alltid bott. Gå till den affären man alltid gått till. Göra ens vanor. Men det är mer än så. Livet är mer än så. Jag är glad att jag vet det ny. Jag är glad för jag vågade flytta. Jag är glad för jag vågade träffa nya människor. Jag är glad att jag vågade kliva ut ur min trygghetszon. Jag är glad att jag vågade skapa min egna trygghet.
 
Och framförallt är jag glad att jag vågade acceptera mina båda delar. Att vara ledsen. Acceptera jobbiga känslor. Acceptans. Ibland kan jag va ledsen, men det är okej. Jag kan gråta nån gång ibland, men det är också okej. Inget jag skäms över. Jag kan bli rädd ibland. Jag är rädd för att flyga. Jag är rädd för att dö. Jag är livrädd för det. Därav min tatuering på mitt ben jag tatuerade förra sommaren. "Livrädd". Jag är livrädd för livet helt enkelt. Vad som komma skall. Att man aldrig vet. Samtidigt som de är de bästa jag vet är de även de jobbigaste.
 
Nu när en sån jobbig känsla kommer så låter jag den komma. Jag kan hantera den. Jag låter mig gråta om de kommer tårar. Jag accepterar det. De är inte första eller sista gången jag kommer gråta och det är inte farligt. Ett bra citat som faktiskt stämmer är "de som inte dödar en gör en starkare". Att våga göra de man är rädd för gör en bara starkare. Förut var jag rädd för jobbiga känslor. Så jag blockade dem. Jag flydde från dem. De va lättaste så. Nu accepterar jag dem. Sen går jag vidare. Jag springer inte ifrån dem. Jag accepterar dem och sen går jag bara. Inte springer. Jag går. För de är okej att känna sådana känslor också. 
 
 De är fortfarande jobbiga känslor att känna. De är fortfarande jobbigt att flyga och jag är fortfarande livrädd för att dö. För att förlora de jag älskar. Men jag accepterar att jag är det. Accepterar att jag är rädd för det. Fan vad skönt de är att säga det. Fan va skönt det är att acceptera det. De är okej. Helt jävla okej. 
 
Styrka är att våga visa sina svagheter samtidigt som man fortfarande är stark. Styrka är att acceptera dem och sedan gå vidare. Inte fly. Inte springa. Acceptera, resa på sig och gå vidare. 
 
Och hörrni det är okej att tycka va ni vill om detta inlägg men om de inte är kärlek eller possitivitet ni ska dela med er av eller sprida här so don't! All skit vet ni var den ska? Rakt ner i toaletten, sen spola. Därför de finns en spolknapp på alla toaletter för skit ska ut ur kroppen och sen spolas bort. För skit hör inte hemma i denna värld, därför gör vi oss av med den. Ellhur? Bye bye shit.
 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela