sarabolay.blogg.se

Jag är inte förvånad. Jag har varit här förut, är här nu och kommer vara här igen. De är sådan jag är och jag gillar det. Jag gillar att vara lite såhär, hum va ska jag kalla det.. Lite känslomässigt styrd. Ibland styras av mina känslor eller snarare låta mig bli styrd av mina känslor för de är ju faktiskt ett val man väljer själv. 

 

Som nu, jag har en känsla, jag är i ett mood av att sätta mig upp i sängen och börja skriva mitt i natten och jag låter mig känna känslan och agera efter den. Jag vill sätta mig upp i sängen och bara skriva helt oplanerat även fast de är mitt i natten och jag borde sova. 

 

För er som läst min blogg förut, antingen här eller på någon av alla andra sidor jag bloggat på, eller för er som följt mig på andra sociala medier så vet ni precis som jag att detta är jag. Jag börjar blogga för jag får ett sånt sug eller en attack helt plötsligt "måste börja blogga, vill börja blogga" så gör jag det så länge jag har passion sen slutar jag för jag fått en attack att jag vill börja ha en egen poodcast så börjar jag med det eller så får jag en attack att jag vill åka utomlands för jag ska ta bilder till nya webshopen som jag ska starta så gör jag det. Sen andra dagen vill jag börja blogga igen, sen vill jag öppna en hemsida om nyheter sen vill.. De är jag. De är Sara. Man vet aldrig vad jag har i kikarn, eller va som kommer härnäst och de gillar jag. Ena dagen är jag toppsäljare, andra dagen är jag med i TV, ena dagen gråter jag, sen skrattar jag, sen.. Ja ni förstår. Jag lever. Jag vågar leva. Jag lär mig. Jag är inte rädd.

 

Jag har alltid vetat att jag kommer att lyckas, jag har inte vetat exakt på vad de är jag kommer göra eller lyckas inom utan jag har bara vetat att jag kommer och inte bara i en sak. I gymnasiet tror jag inte en enda i min klass trodde jag någonsin skulle lyckas.. Undra va de egentligen trodde.. Jag tror de bara trodde jag var en yr själ. Jag fick ju låten "va ska de bli av dig" på vår studentskiva när de va några tjejer i klassen som skulle para ihop varje student med en låt på skivan, och jag fick den. 

 

De gör inget. De är ett minne jag aldrig kommer glömma. De är ju mycket roligare att fått den låten men att själv veta att man kommer att lyckas och ha en berättelse att berätta. Jag har en berättelse. Alla har en berättelse på något sätt och vis. 

 

Min berättelse gillar jag, inte för den varit perfekt utan för den varit operfekt och spännande. De har hänt mycket som har förändrat mycket och som lärt och utvecklat mig mycket. Om jag tittar utifrån ser jag något som har utvecklats och fortfarande utvecklas. Jag ser något som rör på sig, förändringar, känslor, tankar. Jag gillar det. De händer saker. De är levande. 

 

Jag bara skriver, vet inte riktigt var jag vill komma. Vill nog inte komma någonstans med de jag skriver utan bara skriva för jag kände för att skriva. Vi borde mer göra saker vi känner för, vi borde strunta i med, hur, vad och alla dessa frågetecken och hinder. Eller hur andra ska ta eller reagera. Göra mer som vi vill, och vad vi känner för och känna oss levande. Om vi nu råkar klanta oss, eller göra fel eller att de kanske inte blir som vi tänkts oss så va gör de? Vi gjorde va vi kände för då, och de var vad vi ville just då. Om vi inte gjort de kanske vi ångrat oss och nu vet vi ju hur de gick och är en erfarenhet rikare och en upplevelse rikare. 

 

 

Alla lever men alla vågar inte leva. De är en stor skillnad. De är inte att våga leva att bara vakna och göra de man alltid gör, följa ett schema, göra något för att man måste eller för att man alltid gjort de. De är bara att leva och leva gör vi alla men alla vågar inte leva. De är en stor skillnad på det. Om man vågar i sitt liv eller om man bara vaknar varje morgon och lever de tills livet är slut.